Det här inlägget publicerades
lördag 22 september, 2007 kl. 7:06 i Diverse.
Du kan följa kommentarer genom RSS 2.0.
Du kan lämna en kommentar, eller trackbacka från din egen webbplats.
Det allmänna duandet kom till under den stora vänsterrörelsen på 60- och 70-talet då man ville riva ner hirarkiska skillnader och göra alla människor lika. Problemet var att man såg niandet som en vertikal och hierarkisk skillnad och inte som fråga om närhet och personlig kontakt. Om jag känner dig väl eller du är en del av min närmaste umgängeskrets, önskar jag mig den personliga kontakten och vill att vi tilltalar varandra med förnamn. Har vi träffats för första gången, vill jag å ena sidan hålla en viss distans och avvaktande försiktighet, å andra sidan visa artighet och hövlighet. Och detta har ingenting med hierarki att göra.
Efter 20 år i utlandet har jag vant mig vid skillnaderna i tilltal och har lärt mig att uppskatta det. Det är bekvämt och praktiskt, fungerar med automatik och gör att man känner sig säker och väl till mods i alla situationer, oavsett om man lagt bort titlarna eller inte.
Vad skall man nu göra i Sverige när man återigen inte riktig vet på vilket ben man skall stå? Under en mycket kort period ändrades tilltallsformerna på ett konstlat och onaturligt sätt och det är lätt att förstå den äldre damen som år 2007 plötsligt blev tilltalad med Ni och upplevde det som konstlat och dumt. Kanske skall man helt enkelt låta saker och ting ha sin gång, kankse skall man acceptera att ett ny-niande ibland är lite fjantigt och helt enkelt låta det passera. Om tio år kanske vi tilltalar varandra på ett sätt som vi själva valt och som vi upplever som behagligt. Det viktiga är att vi inte låter politiker och opinionsbildare tuta i oss hur vi skall bete oss, utan att det sker på ett för oss naturligt sätt.
Med vänliga hälsningar,
Gunnar Carne, Gunnar eller Herr Carne – som Ni behagar
lördag 22 september, 2007 kl. 11:29
Det allmänna duandet kom till under den stora vänsterrörelsen på 60- och 70-talet då man ville riva ner hirarkiska skillnader och göra alla människor lika. Problemet var att man såg niandet som en vertikal och hierarkisk skillnad och inte som fråga om närhet och personlig kontakt. Om jag känner dig väl eller du är en del av min närmaste umgängeskrets, önskar jag mig den personliga kontakten och vill att vi tilltalar varandra med förnamn. Har vi träffats för första gången, vill jag å ena sidan hålla en viss distans och avvaktande försiktighet, å andra sidan visa artighet och hövlighet. Och detta har ingenting med hierarki att göra.
Efter 20 år i utlandet har jag vant mig vid skillnaderna i tilltal och har lärt mig att uppskatta det. Det är bekvämt och praktiskt, fungerar med automatik och gör att man känner sig säker och väl till mods i alla situationer, oavsett om man lagt bort titlarna eller inte.
Vad skall man nu göra i Sverige när man återigen inte riktig vet på vilket ben man skall stå? Under en mycket kort period ändrades tilltallsformerna på ett konstlat och onaturligt sätt och det är lätt att förstå den äldre damen som år 2007 plötsligt blev tilltalad med Ni och upplevde det som konstlat och dumt. Kanske skall man helt enkelt låta saker och ting ha sin gång, kankse skall man acceptera att ett ny-niande ibland är lite fjantigt och helt enkelt låta det passera. Om tio år kanske vi tilltalar varandra på ett sätt som vi själva valt och som vi upplever som behagligt. Det viktiga är att vi inte låter politiker och opinionsbildare tuta i oss hur vi skall bete oss, utan att det sker på ett för oss naturligt sätt.
Med vänliga hälsningar,
Gunnar Carne, Gunnar eller Herr Carne – som Ni behagar